Tankar

Jepp. Satt och funderade lite. Läste lite bloggar. Det var längesedan jag var intresserad av någon annans blogg än mina vänners. Så jag kollade igenom några som jag läste förr, då när jag höll mig uppdaterad om liv jag inte ens visste var på riktigt eller låtsas.
Gick in på en blogg som jag följde slaviskt för bara några månader sedan. Upptäckte att det skett en stor förändring i det livet, som jag totalt missat. Ett uppbrott mellan två människor. Och det fick mig att bli ärligt ledsen för deras skull. Kanske för att jag själv har ett uppbrott så nära i tiden. Ett avslut med någon jag älskat i över två år, och bott tillsammans med i ett och ett halvt.
För avslut är jobbiga. För båda parter. I alla fall när det har varit så mycket kärlek och bråk inblandat.

Den som blir lämnad mår förstås dåligt för det. Man undrar vad man har gjort, och vet man det så undrar man varför man inte ändrade på sig när man hade chansen, varför man inte försökte lite till. Plus att den som blir lämnad antagligen inte vill det, inte vill eller kan förstå varför känslorna svalnat från andra hållet. Och man vill vinna tillbaka. Såklart man vill! Det var ju så mycket som var bra, det var ju så lång tid. Så många minnen.

Den som lämnar mår oftast också väldigt dåligt. I alla fall om man överhuvudtaget bryr sig om personen man lämnar. Det är riktigt svårt att säga och hålla fast vid "jag vill inte vara tillsammans med dig längre". Oerhört svårt att släppa det liv man levt så länge. Så mycket minnen. Ett liv som man bara slänger iväg, och måste starta om på nytt. Nya rutiner. Nya tider. Ett helt nytt liv som man måste klara av att starta och hålla fast vid. Och att se en person man älskat mer än allt annat på jorden må så fruktansvärt dåligt och vara så hemskt ledsen, är nog det värsta. Att se tårarna, att höra orden. Att se någon bryta ihop. Det är sjukt hemskt. För mig var det något av det värsta jag varit med om.

Men det gäller att komma över. Det gäller att minnas de bra stunderna, men även alla de dåliga. Det gäller att minnas att; det var faktiskt inte bra, i slutet. För visst kan man börja om, och försöka igen, men efter ett tag blir det likadant. Samma vis om igen. Och då slutar det oftast med ovänner istället för vänner. Att man blir av med den där som var stommen i ens liv. Det gäller att gå vidare och finna nya vänner, nya saker att leva med.

Och det har jag gjort. Tack vare mina underbara gamla vänner som funnits där sedan starten. Som stöttat och peppat mig från början, tills nu och i framtiden. Bea, Katja, Cissi, Melissa, Jenny, Kajsa, Christofer. Ni ska ha ett grymt tack för det här. Jag älskar er något fruktanslöst mycket. Det finns faktiskt inte ord för det.
Andra som har hjälpt mig och fått mig att le och må bra varje dag är mina underbara nyfunna vänner i skolan. Basse, Erik, Carro, Robin, Lalle, Bea, Emelie, Sanna, Sandra, Adam mfl. Ni är underbara. Och jag är så förbannat glad att jag har er. Att ni får mig att le varje dag jag träffar er, pratar med er, ser er. Ni har fått mig att växa i mig själv och det gör jag fortfarande för varje gång.
Tack!
Det är 100% kärlek, magi och alla annat.

Så ja.
Ni är underbara.

Det här blev inget lyckligt inlägg. Eller delvis blev det ju det. Men jag kände att jag behövde få ur mig det. Tankarna som kom till mig behövde luftas, och det är det jag har bloggen till. Så det så.
Så, tack allihopa. Ni är bäst. Seriöst.
AHMEEEN!

PUSS