Sjukt..

Ja, det är sjukt. Hur man kan sakna människor. Och nej, nu är det inte de där underbara puckona jag träffat varje dag sedan februari.
Nu är det några andra som jag inte träffat alls sedan.. jag vet inte hur längesedan. Länge. Typ, 1 maj förra året. Ungefär. Äsch, ni vet ju vilka jag menar. Och ibland blir det sådär sjukt saknigt och minnena från alla femhundra fester och första fyllorna och allt det där, det kommer tillbaka och man önskar att man bara kunde slänga iväg ett sms och bestämma fest samma dag, sådär som man kunde förut.
Och jag saknar att bo hemma och säga till mamma att det var filmkväll eller fotboll eller bara sova över. Jag saknar att blanda ihop vad som fanns i Gamla Klasseland och sedan hålla för näsan och klunka det, bara för att bli full. Jag saknar nattliga samtal om allt och ingenting. Jag saknar att ränna runt på Öland halva natten för att sista bussen gått och taxin kostar skjortan. Jag saknar att sno cykel med bakåttramp och punka och försöka cykla hem.
Jag saknar att ramla runt i parken och skratta åt låtsasfyllariktigfylladunderfylla. Jag saknar bingolotto och hoppebröd och sommarstuga och ramla i koskit (okej, kanske inte just den delen). Jag saknar kortspel och glas med explorer och cola. Jag saknar Skälbypaviljongen en kall vinterkväll.
Jag saknar massa grejer.
Men mest av allt saknar jag den du faktiskt var ibland. Den som alltid ställde upp, vad som än hände. Den som alltid fanns där, när man behövde. Den jag kunde räkna med i vått och torrt och snö och helvete och himmel och jord och allt annat.
Det saknar jag.

Och trots allt som har hänt så var du ändå en av mina bästa och äldsta vänner. Och trots allt som har hänt så kanske det kommer en gång när jag kan förlåta. Inte glömma, men förlåta. Det har jag gjort förut med dig. Många gånger. En vacker dag, om du blir som du var när du var som du skulle, kanske du växer upp. En vacker dag kanske vi kan vara vänner igen.
För ja, jag saknar dig ibland.