Kärlek

Ja, det händer mycket om kärlek runtomkring mig nu. Jag är inte med någonstans, men det händer mycket. Par bryter upp, andra blir tillsammans, några förlovar sig, vissa skaffar barn, en del flyttar ihop. Det är mycket kärlek nu helt enkelt. Och det är bra, tycker jag.
Satt precis och tittade på reprisen av sista Famlijen Annorlunda, det där programmet som har gått ett tag nu där familjer med många barn är med. En familj har varit med från börjar till slutet, tror det är familjen Johansson. Och hela tiden, i varje program, har man sett hur kära föräldrarna fortfarande är i varandra. De visar så mycket kärlek mot varandra och sina barn, och det är så jag vill ha det i framtiden. Inte 10 barn, men den där kärleken. Att fortfarande vara som nyförälskad efter flera år, det är så det ska vara. Det där pirret i magen när han med stort H ringer, att bli sedd med ögon som bara ser mig och ingen annan. Det är så det ska vara.
Och det är så det kommer bli en vacker dag!

Carro och jag pratade om det häromdagen, om att inte vara tillsammans med någon. Att vara singel, helt enkelt.
Och det är väl klart att man saknar ibland. Ibland saknar man någon att komma hem till, någon att skicka gulliga sms till, någon att ringa till bara för att höra hur det är. Ibland saknar man någon att somna och vakna bredvid, någon att brygga kaffe till på morgonen, någon att skriva übergulliga klyschiga kärleksdikter om. Någon som verkligen bryr sig, som man själv bryr sig om. Det är klart jag saknar det ibland.
Men ibland saknar jag det inte alls, ibland känns det bara så sjukt skönt att vara ensam, att få göra vad jag vill och ta hand om mig själv. Att slippa tänka på andra, att bara kunna spontan-dra ut en kväll för att man har tråkigt.

Jag älskar att vara kär, jag var det konstant från min första kärlek Simon till den senaste, som kom efter Marcus. Men i över ett halvår har jag inte varit kär. Intresserad, visst, men inte kär. Och det är nog det jag saknar mest, det där pirret. Faktiskt.
Men jag trivs med att vara ensam, och jag vet att jag inte kommer vara det hela livet. Till slut hittar jag honom, han med stort H. Det kommer, men tills dess tänker jag leva och klara mig själv, precis som jag gör nu.

PUSS
(förresten, helt ensam är jag knappast, jag har universums bästa vänner)